De senaste två veckorna har flertalet opinionsmätningar pekat mot en rejäl valseger för alliansen, vilket också innebär att de på nytt kan bilda en majoritetsregering. Dagens SvD/Sifo visar på en nästan 10-procentig ledning, vilket är samma trend som fredagens DN/Synovate. I samma mätning får Sverigedemokraterna över 4,6 %, vilket innebär att de nu är över riksdagsspärren i samtliga instituts mätningar (TT/AB).
Den samlade bilden är klart att alliansen går mot en ny regeringsperiod, utan de komplikationer som ett SD i vågmästarställning skulle innebära. Det är en bild som förstärks av DN/Synovates mätning som visar att även de flesta rödgröna tror på en valförlust, samtidigt som tillförsikten är stor hos de borgerliga väljarna. Till den bilden hör också att risken för det kaos (Expressen) som SD hotat med om de får en vågmästarställning förefaller vara undanröjt.
Förmodligen är det också här vi hittar nyckeln till SD:s framgångar i opinionen. När väljarna uppfattar att valet är avgjort (alldeles oaktat att det är först om en vecka vi vet resultatet), så minskar kostnaden för att rösta på SD (eller andra småpartier). Det gäller såväl tänkbara alliansväljare som rödgröna väljare, även om det med stor sannolikhet sker en större överströmning av s-väljare till SD, av det enkla skälet att så många har gett upp möjligheten till ett regeringsskifte och att s-väljare som är missnöjda med invandringspolitiken därför har lite att förlora på en SD-röst.
För den analysen talar också en enkel väljarpsykologisk iakttagelse. Alliansväljare (och främst de som tänkt lägga sin röst på M) får nu i mätning efter mätning bekräftat att de tillhör vinnarna i valet. Inflödet av väljare innebär också att man får en social bekräftelse på att man valt rätt; om fler väljer samma sak, så stärka jag i min övertygelse.
Det är alltså i högsta grad ett rationellt röstande av många väljare; när rösten inte upplevs påverka valutgången kan den användas för att markera missnöje med den politiska inriktningen och därmed till att påverka politiken inför nästa riksdagsval.
En paradoxal effekt av det stora övertaget för alliansen kan dock vara en minskad mobilisering av egna väljare, som uppfattar att deras röst inte behövs, eller rentav en överströmning till SD av väljare som vill utnyttja möjligheten att skicka en signal, utan att för den skull byta regering. Det är ingen slump att Fredrik Reinfeldts angrepp mot SD blivit betydligt hårdare de senaste dagarna; nu gäller det att skicka signalen till de egna sympatisörerna att valet inte är avgjort och att varenda röst räknas på valdagen (AB1, AB2), inte minst som det fortfarande finns många väljare som är öppna för att byta sida (SvD, inom parentes kan dock tilläggas att det är lite fånigt att slå upp nyheten på detta sätt; det är en ren självklarhet att ett parti som haft ett stort inflöde av väljare har fler som är öppna för att byta sida än det parti som förlorat osäkra väljare och snart bara har kärnväljarna kvar).
I det rådande opinionsläget faller förmodligen alla försök från de rödgröna att misstänkliggöra alliansens förhållningssätt till SD platt. För att de försöken ska få ny kraft skulle först opinonsläget behöva jämnas ut, och för att nå dit skulle de rödgröna partierna på nytt behöva göra det trovärdigt att kampen inte är avgjord.
Intressant? Läs även andra bloggar om sverigedemokraterna, opinonsmätningar, strategi, val2010
