Överåklagaren vid riksenheten mot korruption har en lång tradition av hög svansföring. Den tidigare chefen Christer van der Kwast var förmodligen minst lika känd för sina ibland yviga uttalanden utanför rättssalen som han var för de (ganska blygsamma) rättsliga framgångarna som mutåklagare. Också den nye chefen, Gunnar Stetler, har visat sig ha viss medial begåvning.
Frågan är nu om det är vad man väntar sig av en åklagare. Givetvis väntar medborgare sig transparens och sakliga uttalanden, men frågan är om inte Gunnar Stetlers höst går något utöver vad man väntar sig av en hög statlig ämbetsman. Det har nämligen varit många halvkvävda visor och ganska lite handling. I stället för att agera resolut, har överåklagarens agerande bidragit till ryktesspridning och misstankar om att överheten går fria, även om de gör fel, vilket knappast gynnat de personer som han formellt har frikänt, men i media hjälpt till att döma. Några exempel i kronologisk ordning:
Augusti 2010: Stetler inleder en granskning av kronprinsessparets bröllopsresa. Efter några dagar konstaterar han att det inte finns anledning att inleda en förundersökning (DN), men med en motivering som gör att han inte behöver ta ställning i sak, då han konstaterar att kronprinsessan inte omfattas av lagstiftningen (SvD). Även om frågan därmed dog medialt, så kan man konstatera att det kanske inte är den sorts frikännande man själv skulle önska sig.
Oktober 2010: Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten uppmärksammas då hon bl.a. bjudits på en resa till ett evenemang i Frankrike av oljebolaget Shell. Medial uppståndelse. Stetler inleder en granskning (SvD, DN), där han explicit hänvisar till den mediala granskningen som orsak. Fyra dagar senare meddelas att det inte leder till en förundersökning, återigen med lite luddiga formuleringar kring Arkelstens lån av en vätgasdriven BMW som uppmärksammats i rapporteringen (DN).
November 2010: Flera medier uppmärksammar att Mona Sahlin tagit mot biljetter till Stockholm Open. Stetler inleder en granskning (DN). Denna gång tog det endast en dag att lägga ner granskningen (SvD, DN).
November 2010: Svenska Dagbladet avslöjar att Vattenfall struntar i regeringens riktlinjer om bonusar och fortsätter betala ut dem. Gunnar Stetler meddelar att han påbörjat en granskning av fallet (SvD). Det skulle kunna tyckas vara en ägarfråga; det är trots allt så att regeringen kontrollerar samtliga aktier i Vattenfall och med lätthet skulle kunna byta ut en bångstyrig styrelse, men Stetler bestämmer sig för att göra det till en fråga om juridik. Vågar man gissa att utredningen läggs ner om någon dag, med en mer eller mindre luddig formulering?
Man tycker sig ana ett mönster under hösten: medial uppståndelse leder till granskning, som inte sker i tysthet, utan med stor medvetenhet om den mediala sprängkraft som en åklagare har i sådana situationer, och granskningen leder ingen vart utan läggs ner. Frågan är då vilken roll överåklagaren spelar. Är det som en ämbetsman eller agerar hans om proffstyckare och lobbyist för ökade resurser till den egna riksenheten mot korruption genom att söka uppmärksamhet?
Det vore synd om riksenheten mot korruption marginaliserar sig själv genom effektsökeri. Självfallet behövs ett seriöst arbete mot korruption och även en bättre granskning av riksdagsledamöters och -partiers förehavanden (själva undviker de gärna diskussionen om etiska gränser och öppen redovisning; SvD). Men det viktiga arbetet underlättas knappast av billiga medietrick.
Se även: Tokmoderaten, Claes Krantz, Maria Abrahamsson, Mikael Ståldal
Intressant? Läs även andra bloggar om politik, sofia arkelsten, mona sahlin, mutor, korruption, media
