Det råder ingen tvekan om att hovet och kungen hanterat uppståndelsen kring ”Den motvillige monarken” svagt. Kungens, som det framstod, improviserade pressträff, gav ett osäkert och oförberett intryck, samtidigt som den väckte minst lika många frågor som den besvarade. Oavsett vad syftet var, så framstår uttalanden om att ”vända blad” eller ”händelser för länge sedan” som åtminstone indirekta medgivanden av de påståenden som framförs i boken, oaktat om kungen läst den eller ej (DN, SvD, AB) och även om uttalandena i sak faktiskt inte innebär det.
Både strategin att överhuvudtaget kommentera intimiteter, om än i indirekta ordalag, har mycket riktigt kritiserats av kommunikationsproffs. Paul Ronge jämför det med att spela Rysk roulette (SvD, AB) och Niclas Lövkvist menar att man bara ökat förvirringen genom att utlova en kommentar som inte blev en kommentar (AB).
På ett ytligt plan är det lätt att hålla med och kritisera både strategin och pressträffen. Samtidigt får man, precis som Britta Svensson uttrycker i Expressen, en märklig sympati för kungen. Det man ser framför sig är inte en mäktig och maktfullkomlig man; det är en högst mänsklig typ som fortfarande tycker det är svårt med mediala framträdanden och som trivs bäst när han får tala om dagens jaktpass. Det är svårt att frammana bilden av något slags monster, när man så lätt ser ett offer för ett våldsamt mediedrev, oavsett om han annars är mäktig eller ej.
Förmodligen var det inte vad författarna tänkt sig, men genom en smart lanseringsstrategi, med läckor under lång tid och mästerlig strategi har man visat sig vara fullblodsproffs. Det är också medievana människor, som förberett sig länge inför intervjusituationerna och som kunnat träna in sina one-liners och svar på alla knepiga frågor om var gränsen mellan journalistik och smutskastning går. Mot detta har vi en person som förefaller mycket tagen av vad som händer och som, vad det framgår som, inte fått en minuts träning inför dagens framträdande från sina rådgivare.
Därför skulle jag inte heller bli förvånad om kungen faktiskt får sympatierna på sin sida. Det är helt klart så att människors gottande i andras olycka har en gräns, där vi i stället får sympati för offret. Skurken kan således lätt bli offer om föreställningen är alltför välregisserad.
Ett bra exempel kommer från politikens värld och den berömda valduellen mellan Fälldin och Palme i Scandinavium 1976. För dem som lyssnade på debatten eller såg den från åskådarplats i hallen framstod Palme som en klockren vinnare. Han tvingade Fälldin på defensiven och var avgjort den vassare retorikern. Men i TV framstod Palme som en arrogant översittare. Närbilderna på en pressad Fälldin, som torkar sig i ansiktet, kontrasterades mot Palmes skarpa drag och aggressiva framtoning (se t.ex. detta klipp).Det är inte en helt avlägsen idé att jämföra detta med vad som skett runt kungen de senaste dagarna.
I retoriken beskrivs vädjan om medkänsla (argumentum ad misericordiam) som ett logiskt argumentationsfel, då det vädjar till känslorna. Icke desto mindre är det ofta ett kraftfullt grepp, som lätt kan användas för att vända sympatierna. Även om kungen och hans medarbetare egentligen inte själva på något vis vädjat om denna medkänsla, annat än genom att be om ro, så har hela situationen onekligen skapat många förutsättningar för medkänsla. Det är alltså inte konstigt om sympatierna faller ut på ett helt annat sätt än vad man kunde tro av rapporteringen.
Intressant? Läs även andra bloggar om kungahuset, kungen, media, mediedrev, retorik
