Lars Ohly har utan tvekan begått en dödssynd för opinionsbildare, nämligen att visa brist på empati, alternativt rentav förakt, för många av sina väljare, när han föreslog bröstpump för den kvinna som ville amma längre än sex månader med kvoterad föräldrapenning (SvD). Han är i gott sällskap; ett känt exempel i närtid är Gordon Browns beryktade sågning av en Labour-väljare som ifrågasatte partiets migrationspolitik (DailyMail).
Det var naturligtvis väntat; inom ett dygn trillar det in olika försök att spinna vidare på Ohlys tavla, även om han tagit tillbaka den efter påstötningar (DN). Bland annat är jag inbjuden till gruppen ”Nej till bröstpumplagen!” på Facebook. Gruppen är startad av en kristdemokrat och det är uppenbart att KD som parti försöker vinna poäng på utspelet. Även på Aftonbladets debattsida återupprepas nejet till ”bröstpumplagen” av partiledaren Göran Hägglund.
Egentligen är det urtypen för en negativ kampanj; man tar något en politisk motståndare gjort och spinner vidare, gärna med egna etiketter och en rejäl satsning på bred front i flera medier. Vi kan vara ganska säkra på att höra begreppet ”bröstpumplag” många gånger de sista veckorna i valrörelsen. Därmed närmar vi oss också det som ”P3 Granskar” behandlar i sitt reportage om smutskastning på nätet. På ett sätt är den påföljande indignationen (Expressen1, Expressen2) lätt att förstå, då rent hat blandas med rasism och islamofobi i en sorglig röra. Dessvärre blandas i reportaget denna hatiska undervegetation samman med grupper som mer handlar om satir (”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” tas upp som ett illustrativt exempel). Det är naturligtvis en grupp som är kritisk mot Mona Sahlin och som driver en kritisk opinionsbildning, men som knappast kan sägas gå över gränsen.
Faktum är att negativa kampanjer hör hemma i en valrörelse, av åtminstone två skäl.
Det första handlar om väljarupplysning. Relevanta negativa kampanjer (som bröstpumpdebatten) är en form av konsumentupplysning genom kritisk granskning av motståndarnas argument. Ifrågasättanden och kritik, och även att göra kampanjer på denna kritik, handlar inte om smutskastning, utan är fullt legitima argument.
Det andra skälet är att det faktiskt är rationellt för partier att driva negativa kampanjer (inklusive, dessvärre, ren smutskastning). Den forskning som finns visar att negativa kampanjer fungerar på flera sätt: (1) de mobiliserar de egna väljarna och valarbetarna och (2) de demobiliserar motståndarnas valarbetare samt (3) kan bidra till lägre valdeltagande, främst bland motståndarsidans sympatisörer. Det som möjligen kan sägas mot den bakgrunden är inte att partier agerar fel när de kritiserar motståndaren på alla tänkbara sätt, men väl att det hycklas en hel del om vikten av högt valdeltagande. I praktiken vill alla partier naturligtvis ha ett ”lagom” valdeltagande, där de egna sympatisörerna masar sig till valurnorna samtidigt som motståndarens stannar hemma.
De negativa kampanjerna är här för att stanna. På det hela taget gör de mer nytta än vad de förstör. Det betyder naturligtvis inte att man ska stå ut med vilka dumheter och övergrepp som helst.
Intressant? Läs även andra bloggar om negativa kampanjer, politik, lars ohly, bröstpumplagen
