Demoskops vd Anders Lindholm resonerar på DN Debatt om partiernas utmaningar och menar att etablerade sanningar i politiken inte längre gäller. I korthet menar han att (1) det är fel att utgå från att opinionsmätningar är prognosinstrument, snarare än ögonblicksbilder, (2) väljarnas låga och sjunkande grad av politisk identitet ökar rörligheten, (3) att det rödgröna alternativet blivit mindre attraktivt än de ingående delarna och (4) att partiernas konvergens förändrat spelplanen.
Mot detta kan man säkert resa många invändningar. Jag nöjer mig här med två, som båda hänger samman med en mer grundläggande förståelse av det politiska landskapet än den extremt förenklade vänster-högerskalan.
(1) Lindholm resonerar uteslutande utifrån en vänster-högerskala då han diskuterar den sjunkande graden av politisk identitet och partiernas konvergens. Även om valet 2010 inte överhuvudtaget kom att handla om FRA eller integritet, så har frågorna präglat mycket av den senaste mandatperioden och integritetsfrågorna spelade en stor roll i Piratpartiets framgång i valet till Europaparlamentet. Ställer man frågan uteslutande utifrån traditionella ideologier, med det explicita eller implicita antagandet att höger-vänsterskalan är den avgörande politiska dimensionen, så får man också sådana svar. Andra mätningar har antytt att just frihetliga frågor, som integritet, är långt mer avgörande för de yngre väljarna än för de äldre. Om dessa frågor är viktigast, vilket alternativ bör man då välja i Demoskops undersökning?
(Parentetiskt måste man dessutom ställa sig frågan att ett politiskt landskap där 2/3 av väljarna tydligt bekänner sig till en traditionell ideologi och endast 1/3 säger sig inte göra det uppvisar en låg grad av politisk identitet.)
(2) Vidare jämställer Lindholm Piratpartiets och Sverigedemokraternas framgångar i de två senaste valen med att sakfrågorna skulle ha tagit över ideologierna. Återigen, sett utifrån ett vänster-högerperspektiv så stämmer det. Men med en annan tolkning av det politiska landskapet, där vänster-högerskalan kompletteras av en auktoritär-frihetlig skala, så är båda partierna djupt ideologiska och representerar var sin ytterlighet av detta spektrum; Piratpartiet som extremt socialt frihetliga och Sverigedemokraterna som djupt auktoritära. Väljer man ett sådant analysperspektiv snarare än Lindholms förenklade idé om sakfrågorna, får man också ett analysinstrument som kan förklara Sverigedemokraternas framgångar på många ställen där invandrarfrågor knappast stått högst på dagordningen, men där saknaden efter det ”gamla trygga” Sverige varit desto större.
Det är märkligt att Demoskop och Anders Lindholm håller fast vid en så pass förenklad bild av svensk politik, då det sedan länge stått klart att det finns åtminstone ytterligare en politisk dimension. Jag har tidigare skrivit om detta på Newsmill, där jag också refererat Henrik Oscarssons eminenta forskning om hur man mäter avstånden mellan partierna.
Lindholm har givetvis rätt i att de politiska partierna står inför stora utmaningar. Men utmaningen är inte att övertyga väljarna om att de ska fästa större vikt vid traditionella politiska skiljelinjer, som dessutom (precis som Lindholm skriver) snabbt suddats ut när Moderaterna blivit Nya Moderaterna. Utmaningen är inte heller att väljarna, och främst de yngre, blivit extremt sakfrågeorienterade och slängt värderingarna över bord. Utmaningen är istället att förstå hur konflikten mellan frihetliga och auktoritära värderingar kommer att forma politiken i Sverige och andra länder framöver.
Intressant? Läs även andra bloggar om politik, demoskop, ideologi, strategi
